Joar Forssell är riksdagsledamot (L) och tidigare ordförande i Liberala Ungdomsförbundet, i vår sommarserie om socialliberalismen. Han skriver om hur klassbakgrund begränsar människors makt över sina liv, och hur politik också måste formas kring detta.
Läs, dela och kommentera gärna.
Socialliberalismen är en frihetskamp utan slutmål
Socialliberalismen är en frihetskamp utan slutmål. I vår tid, när populism och slutenhetens ideologier vinner mark, är det enkelt att bli defensiv. Det finns reella hot mot den frihet vi redan uppnått men liberaler får inte bli bakåtblickande eller stanna vid att försvara befintlig frihet. Socialliberalismen är till sin natur istället framåtskridande, progressiv och framtidsoptimistisk. Visst är den frihet vi hittills uppnådd värd att försvara, men därtill känner liberaler en vrede över den ofrihet som fortfarande finns kvar.
Socialliberalismens uppdrag är och förblir därför att identifiera, analysera och bekämpa ofrihet. Vi måste bryta individens bojor och undanröja hinder för henne att nå sina drömmars mål. För detta krävs verktyg som kan identifiera vilka ofriheter som står i vägen. För höga skatter, krånglig byråkrati, övervakningssamhället eller inskränkningar av rättigheter är exempel på sådant som är enkelt att se. Men all ofrihet är inte skapad av staten och liberaler behöver också identifiera och bekämpa andra saker som hindrar individers strävan. Ett exempel på detta är hur klassbakgrund begränsar människors makt över sina liv.
Tyvärr är alltför många av oss till höger på den politiska skalan rädda för att använda oss av termen och begreppet ”klass”. Alltför många lämnar walk over och låter den marxistiska analysen, som fokuserar på ekonomiska förutsättningar, dominera. Ekonomi räcker långt ifrån hela vägen för att förklara varför vissa hålls tillbaka i sina liv och andra inte. Visst går det att köpa mycket för pengar men långt ifrån allt, och de garanterar inga klassresor.
Det är allmänt känt att föräldrars socioekonomiska position i hög grad ärvs av barnen. En vänsteranalys landar ofta i att skillnaderna mellan människor i sig själva innebär ofrihet. Deras svar är klassiska, höjda skatter och mer omfördelning. Förutom att sådana svar bygger på långtgående inskränkningar av individens rättigheter så träffar det målet rätt dåligt. Personer med en högre social status kan ändå skapa kreativa ekonomiska upplägg eller sammanhang med egna koder där nya har svårt att ta sig in.
Dessutom uppstår de ekonomiska skillnaderna igen så fort hjulen börjar rulla, till exempel vid nästa löning, och de med låga inkomster får med höga skatter det omöjligt att genom strävsamhet göra en ekonomisk klassresa. Vänsterns traditionella politik skapar inte klassresor, den riskerar istället att cementera nuläget och slår sönder möjligheterna till utveckling.
All ofrihet är inte skapad av staten och liberaler behöver också identifiera och bekämpa andra saker som hindrar individers strävan. Ett exempel på detta är hur klassbakgrund begränsar människors makt över sina liv.
Joar Forsell
Rikedom är dock ofta ett sent led i en klassresa. Men om en vill att fler ska få möjligheten till en sådan i första ledet måste fokus vara på andra saker som sociala kontaktnät, utbildning eller bildning. Det går inte att förneka att klasskillnader finns, att de består i mer än pengar på kontot, och att de håller tillbaka människor. Därför måste frihetssträvande liberaler göra en välgrundad analys och inte låta den socialistiska analysen vara dominerande.
Samtidigt är det i min mening inte heller tillräckligt att, som en del liberaler, bara hänvisa till strävsamhet och utbildning. Det är såklart sant att den som skaffar sig en utbildning, anstränger sig och arbetar enträget för att förbättra sin position ofta kan göra det. Men det är inte hela sanningen och är dessutom i någon mening marxistisk, en sådan analys lägger ett ensidigt fokus på det materiella. Verkligheten är mer komplicerad. Ingen universitetsexamina, yrkeserfarenhet eller framgångsrikt aktiesparande ger exempelvis förståelse för alla de sociokulturella koder en kanske måste behärska för att ta sig dit en vill i livet. Eller för den delen de kulturella eller erfarenhetsmässiga referensramar en kanske behöver för att knyta rätt kontakter i arbetslivet. Berättelsen om att skaffa sig en utbildning och arbeta hårt räcker inte hela vägen.
Liberaler, som eftersträvar mer frihet för fler, måste därför komma med egna svar. Det börjar såklart med att identifiera att klassbakgrund kan innebära ofrihet och att vi vill skapa möjligheter för individen att bryta sig fri från sin bakgrund. Att samhället dessutom rör sig framåt när individer blir fria att driva utvecklingen är ett plus. Fria samhällen, där staten inte håller tillbaka människor OCH där klassbakgrund inte begränsar individen, blir också mer framgångsrika.
Socialliberalismens svar på de här frågorna landar i någon mening i mitten av den politiska skalan men den får inte misstas för att vara lite liberalism och lite socialism. Den socialliberala inriktningen gör egna analyser och vägrar fastna i något av högerns eller vänsterns olika narrativ och förklaringsmodeller. De blir båda ofta kollektivistiska eller alltför materialistiska. Ett socialliberalt angreppssätt är istället att utgå ifrån målet att varje individ, inte kollektiv, ska åtnjut så mycket frihet som möjligt för att sedan analysera vad som skapar ofrihet och till sist med sans använda de verktyg som finns för att nå målet om människors frigörelse och frihet.
Socialliberalismen är en egen ideologisk inriktning, som likt alla liberalismer är motståndare till socialismen men som till skillnad från vissa liberala inriktningar också ser värdet i att ibland använda staten som ett medel för målet: individens frihet att själv forma sitt eget liv.
Joar Forsell,
Riksdagsledamot Liberalerna
