Fokusera mer på individen – inte mindre. Den här veckan är det Monica Brohede Tellström som skriver i vår sommarserie om socialliberalismen. Läs och dela gärna!
Fokusera mer på individen – inte mindre.
”Varför pratar ni liberaler så ofta om individen? Vad har ni emot gemenskaper? Är liberalismen en ideologi baserat på egoism?”

Det här är frågor jag möter ibland, framförda både från höger och vänster. Mitt spontana svar är alltid ”Jag tycker att även vi liberaler, inte minst inom partiet Liberalerna, fokuserar alldeles för lite på individen.” Jag återkommer till varför jag tänker så.
Först vill jag reda ut detta med egoism. Liberaler är oftast individualister, vilket är något helt annat än egoister. Egoisten tänker främst på sig själv och har inget intresse för andra individer. Egoismens motsats är altruism, när man prioriterar ned sina egna behov för att enbart fokusera på att hjälpa andra. Egoister och altruister (Och förstås hela skalan däremellan) finns inom alla partier och grupperingar och det har ingen koppling till en särskild ideologi.
Individualisten däremot fokuserar på att var och en är en individ med sina egna behov, talanger, drömmar och mål. Individualismens motsats är kollektivism och lite förenklat kan det beskrivas som att en människa definieras utifrån den grupp hen tillhör. Gruppen eller kollektivet kan vara klass, kön, etnicitet, religionstillhörighet, ålder, yrkeskår, familj m.m. Men vad har då liberaler emot kollektiva sammanslutningar? Är inte familjen viktig? Är inte samhället beroende av att människor sluter sig samman?
Svaret är att liberaler inte alls har något emot gemenskaper – så länge de är fria att välja till och att välja bort. Tvärt om har liberaler alltid värnat ett aktivt föreningsliv, bildandet av fackförbund, etablerande av församlingar och samfund, familjebildning i olika former m.m. Frisinnet är en stor del av grunden för partiet Liberalerna (F.d.Folkpartiet) och frisinnet handlar just om hur individer fritt och frivilligt sluter sig samman i gemenskaper som kan åstadkomma utveckling och bildning för så väl individen som för samhället i stort som smått. Men för individualisten definieras och bedöms inte individen utifrån de kollektiv hen ingår i, och om en individ känner sig förtryckt av ett kollektiv eller av andra skäl vill lämna går alltid individens rätt före kollektivets.
Jag försöker att alltid ha individen i fokus i min politiska gärning, men i ärlighetens namn lyckas jag tyvärr inte så bra med det som jag önskar. Det är så mycket enklare att utrycka sig kollektivistiskt, särskilt när vi inom politiken förväntas beskriva ett problem och ett förslag till lösning formulerat med några få ord på en Facebookplatta, i en tweet eller som en slagfärdig oneliner i en debatt. Det är enklare att prata om gruppen invandrare, nyanlända, kvinnor, pojkar, psykiskt sjuka, årsrika, HBTQI-personer, NPF-barn e.t.c. och föreslå en lösning på deras problem, än att försöka beskriva att gruppen äldre består av en mängd individer som var och en har sina egna olika behov och talanger och att vi ska göra vårt bästa för att riva de olika hinder som står i vägen för deras frihet att leva sina liv som de vill.
Hur vi uttrycker oss spelar roll. Det vi ofta hör påverkar hur vi tänker, det vi tänker påverkar hur vi känner, och känslorna styr till stor del hur vi agerar. Risken är stor för att den förenklade kommunikationen styr hur vi utformar politiken, och då kommer vi att missa målet. Detta tror jag är särskilt viktigt för liberaler som ska formulera liberal politik med ett ständigt närvarande individperspektiv.
Visst finns det poänger med att ibland betona att en grupp människor kan ha liknande behov och att många åtgärder riktas specifikt till vissa grupper, men om vi bortser ifrån individperspektivet blir åtgärder ofta alltför trubbiga och vi kommer inte att kunna lösa de problem som finns.
Monica Brohede Tellström
Visst finns det poänger med att ibland betona att en grupp människor kan ha liknande behov och att många åtgärder riktas specifikt till vissa grupper, men om vi bortser ifrån individperspektivet blir åtgärder ofta alltför trubbiga och vi kommer inte att kunna lösa de problem som finns. En nyanländ människa från ett annat land har med stor sannolikhet ett behov av att lära sig språket i sitt nya land, men hen kan också vara synskadad, ha en ingenjörsutbildning, vara utsatt för en våldtäkt och vara riktigt skicklig på att komponera musik. En annan nyanländ är analfabet, är skicklig på att laga mat och har en sedan länge inflammerad tand.
Det är lätt att inse att dessa har väldigt olika behov, men missar vi individperspektivet kommer troligen ingen av dem få rätt och relevant stöd för att kunna etablera sig i samhället och skapa sig en bra framtid. Samma sak gäller förstås även i skolan. Barn är också individer med olika talanger och behov, och jag tror att om vi fokuserade mer på att kunna möta varje skolbarn som den individ hen är och inte utgå ifrån att en undervisningsmetod, ett klassrum, en sorts läromedel m.m. fungerar för alla och de som inte passar in blir avvikare, så skulle vi kunna riva fler hinder för fler barn som kan tillgodogöra sig sin utbildning och få en bra grund för att nå sina drömmars mål i framtiden. På samma sätt konstaterar jag att den stora och heterogena gruppen årsrika naturligtvis inte har samma behov, att kvinnor förstås inte tänker lika och att muslimer inte är på ett visst sätt. Även gruppen bankrånare är individer och kan ha behov av olika insatser i samband med sina straffpåföljder för att ge bästa förutsättningar för att bryta den kriminella banan vid återinträdandet till det öppna samhället.
Ett samhälle som består av individer är förstås väldigt mångfacetterat och de problem som uppstår är ofta väldigt komplexa, gängbrottslighet, våld i nära relationer, elever med hög skolfrånvaro, bristande integration m.m. Komplexa problem har sällan enkla lösningar, och är det några som bör inse detta så är det liberaler och individualister. Jag vill att vi ska ta de stora samhällsproblemen på allvar, och framför allt förväntar jag mig att vi liberaler förmår behålla individperspektivet när vi utformar förslag till lösningar, även när andra beskriver vårt samhälle i kollektivistiska termer.
Därför tycker jag att vi borde fokusera mer på individen – inte mindre. Om inte vi Liberaler klarar av att se individerna – hur många blir då inte sedda alls? Och hur många samhällsproblem förblir olösta?
Monica Brohede Tellström